Den senaste tiden har vi fått lära oss mycket om beskärning av träd och buskar. I veckan som gick fortsatte vi att beskära de fruktträd som vi påbörjade för ett tag sedan. Det är främst i päronträden som kantar entréallén som vi har gått loss med våra sekatörer och sågar.
Jag har tidigare varit drabbad av lätt beskärningsångest och tycker framför allt att det har varit svårt att avgöra hur mycket eller lite jag ska klippa på ett träd. Nu har jag lärt mig massor om beskärning! Vi har haft riktigt bra teorilektioner där vi bland annat fått lära oss när på säsongen det är lämpligast att beskära (utgångsläget är att i princip ALLA buskar och träd mår bäst av att beskäras under JAS-månaderna, dvs juli, augusti, septemer) och hur man ska tänka när man sätter sekatören i grenarna. En av tumreglerna som jag definitivt kommer att bära med mig är att alltid ställa mig frågan "varför?" innan jag kapar en gren. Är det för att trädet ska få ökad fruktsättning, av rent estetiska skäl, föryngring, för att ta bort sjuka eller skadade delar?
Vid tre tillfällen har vi fått vara ute och beskära äppel- och päronträden i parken. Det är oerhört lärorikt att få omsätta det vi lärt oss i klassrummet i praktiskt arbete. Riktigt kul! Och mer komplext än jag först trodde. När man väl hållit på ett tag är det faktiskt ganska lätt att drabbas av en slags klipphybris och plötsligt ser varenda gren på trädet felriktad ut. Många av träden hade långa, uppåtriktade vattenskott och såg faktiskt riktigt fula ut. Jag fick oerhört starka "måste bort"-känslor och då var det bra att ta ett par steg tillbaka och betrakta trädet från håll och diskutera beskärningsbesluten med mina kloka klasskamrater. Det gäller att motivera varje gren som tas bort, för beskärningen stressar trädet och tar man bort för mycket resulterar det i att trädet försöker kompensera förlusten genom att skjuta fler vattenskott. En varsam balansgång med andra ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar